BlandatPosted by Jonas Tuesday, March 31 2009 22:40:00Enligt min plan så ska träningen inför Vätternrundan börja den 1:a april. Då borde det bli lite vårigt och cykelsäsongen känns lite mer naturlig. Idag, den 31:a mars tjuvstartade jag lite. All basutrustning är fixad och nu är det bara att trampa på. Premiärturen gick till Bergs slussar och tillbaka. Ca 25km. Det var ganska blåsigt och lite mörkt frammåt slutet men riktigt roligt. Väldigt roligt till och med, en väldig frihetskänsla att susa fram över schlätta med en lätt och snabb cykel. Turen tog drygt en timme så en snitthastighet mellan 20 och 25 km/h känns rätt bra. Det gav mersmak minsann, dessutom träsmak i baken men det hoppas jag att jag ska vänja mig vid.
Jag har insett att det är väldigt dyrt att ta sig an en Klassiker. Se bara:
Tröjja: 350
Byxor: 400
Skor: 700
Clips: 190
Lyse: 100
Hjälm: 100 (dyrare egentligen men hälften får räknas till Vasan)
Glasögon: 100 (jättesnabba)
Anmälningsavgift: 1200
Cykel fick jag i födelsedagspresent, en begagnad. Kanske värd 800kr
3840 kr
Det är bara det jag lagt ut på enbart Vätternrundan - hittills. Finns viss risk att jag köper en ny cykel - de är ju så fina...
Om jag nu inte köper en ny cykel och tar mig gratis till Motala och starten så blir kostnaden per Vätternrundamil 128kr. Yay.
Dock finn utrustning kvar och jag tänker använda cykeln som träningsform i framtiden så det är väl en ganska missvisande siffra. Dock är den inte i närheten av kostnaden för Vasaloppet...
Men det tar vi en annan gång.
Klassikern: dyrt, skitlångt och jobbigt. Dessutom kräver det minst 3 drygt timmeslånga träningspass i veckan under ett år. Så vad ska det vara bra för?
Ja, jag vet inte riktigt egentligen - men nåt är det som motiverar.
Livet är härligtPosted by Jonas Wednesday, March 04 2009 22:28:50Vasaloppet - ett nästan magiskt ord. Varje år under hela min uppväxt har jag suttit där framför tv:n den första söndagen i mars och tittat med stora ögon på de galningar som åker de nio milen mellan Sälen och Mora. Redan när jag var väldigt ung bestämde jag mig för att jag skulle göra det nån gång. Senaste åren har det inte alls känts rätt. Men i och med Lidingöloppet så tänkte jag att det var dags, en klassiker i samma veva också så blir det ännu värre.
Traditionen, Gustav Vasa - sveriges historia och allt sånt gör inte saken sämre. Det är en del av den svenska folksjälen.
Så i oktober fyllde jag i anmälan till Vasaloppet. Det faktum att jag int hade åkt skidor sen jag var 12 år, inte äge nån utrustning och vetskapen om den förra vinterns brist på snö avskräckte en hel del, men inte tillräckligt.
När så Stadium hade rea passade jag på att köpa lite grejjer. Skidor, pjäxor rullskidor. 4500kr kostade kalaset. Sved lite, men jag jobbade hela hösten så det gick bra. Rullskidorna användes inte så flitigt som de borde, det blev väl en runda per vecka ungefär. Knappt det. Grejjen med rullskidor är att det är otroligt tråkigt, ser jättefånigt ut och dessutom gör det jätteont om man ramlar.
Snö kom det ingen heller. Ångesten växte, men även viljan att klara det växte. Jag tog mig i kragen och åkte Syaslingan, seedade fram mig till startled nio och fick 15 mil i benen. Med tanke på att man brukar säga att lagom träningsdos innan en Vasa är 50 skidmil så kändes det lite snålt.
Linköpings SK anordnade en smidig bussresa. Jag hängde på dem, hur bra som helst. Bara att sätta sig på bussen och glida med. Mat, sovplats och transport överallt fixade sig. Mycket att slippa tänka på.
Lördag - 1 dag kvar.07:00
Sitter på bussen, vi ska precis åka från Linköping. Ganska nervöst och lite läskigt. Nu gäller det, bara ett dygn kvar tills man står där.
13:00
Framme i Malung. Här ska vi sova i en idrottshall. Skidor överallt, vädersnack - Kommer det snöa imorgon?
Ätdags, lyxig lunch. Buffé - pasta med köttfärsås och lite annat. Gott och mycket kolhydrater. Nu gäller det att ladda.
15:00
Nummerlappsuthämtning i Sälen. Jag hämtar min nummerlapp och kollar in spåren. Det ser otroligt fint ut. Startområdet är så stort, så otroligt stort. 52 spår i bredd, en kilometer långt. Ganska tomt nu, blir värre imorgon.
Ena hållet
Andra hållet
21:00
Tillbaka i Malung. Vallat skidorna, blå Swix. Känns rätt, jag struntade i att lämna in dem för expertvallning. Spara 600kr och lite roligare att göra det själv. Middag och sportdryck för mer kolhydrater. Sjukt laddad nu.
Söndag03:30
Lamporna tänds, jag vaknar och inser att jag har sovit ganska bra på mitt liggunderlag. Fint, trodde inte jag skulle sova alls. Lite extra energi fixat. Mot frukost och den sista laddningen med mat. De sista dagarna har jag ätit otroligt mycket mat. Upp mot dubbelt av mitt vanliga matintag.
07:00
Sitter på bussen igen, jag har lämnat mina skidor i startfållan för att boka en plats. Allt känns ganska bra om än nervöst. Nu är det nära, väldigt nära.
08:00
Efter uppvärmning och massa snack av speakern går så starten. 13000 personer på samma ställe med samma mål. Energin går nästan att ta på, en lång mask av människor som långsamt börjar röra på sig. Det är magiskt, bland det häftigaste jag har upplevt. Det är svårt att inte krocka med åkaren framför mig, jag tittar på allt runtomkring. Jag är här, jag är verkligen med, jag kör vasaloppet!
Masken slingrar sig uppför första backen. Ni har säkert sett det på tv, masken delar sig i två bitar runt en dunge. Det är inte alls som på tv. På riktigt ser man hur mycket folk det är. Massa huvuden som guppar uppför backen. Man ser 2-300 meter upp i backen från botten. Det är mäktigt och skrämmande. På väg upp i backen är det trångt, jag vill inte bryta en stav eller liknande. Tar det lugnt. Men tyskarna är jobbiga, de bufflar sig fram och förstör för de flesta. Jag tar det lugnt och pratar med veteraner som har sett det förr. Sakta men säkert tar vi oss upp, 3 kilometer uppför. När jag kommer upp blir jag väldigt glad, spår! Spåren håller! Nu börjar Vasaloppet. 87km kvar...
SmåganFörsta kontrollen kommer efter 10,5km. Jag är väldigt pigg, tar en mugg blåbärssoppa och lite sportdryck och stakar vidare. Ingen större idé att stanna här. Bra glid och helt ok fäste.
MångsbodarnaVägen hit var väldig behaglig, lite småbackar men ganska lättåkt. Här hade jag högst snittfart på hela loppet 11.52km per timme och plockade drygt 200 placeringar.
RisbergSista kilometern innan Risberg är Vasaloppets tyngsta. Det är en sträcka på två kilometer med uppförsbackar. Oj, vad det går uppför. Inte speciellt brant, men många. Efter nästa krön - en ny backe. Efter nästa krök - en ny backe. Här börjar det kännas ganska jobbigt. Några mil tillryggalagda men ännu fler kvar. Slutligen kommer jag upp för backarna och får dricka mer blåbärssoppa. På denna sträcka tappade jag ganska många placeringar, men jag tog mig fram.
EvertsbergVägen till Evertsberg är fylld av otroligt många småbackar. Upp och ned. De är ganska snälla så livet känns inte alltför jobbigt. Några kilometer innan Evertsberg passerar man en magisk skylt. 45km. Halvvägs. När jag passerar den skylten är jag ganska säker på att jag ska klara det, bara resten kvar...
Strax efter Evertsberg gör jag min enda vurpa. Trots att jag hade vallat själv hade jag riktigt bra glid, såpass bra att jag ofta gled ifatt folk i nedförsbackarna. I denna backe var det bra med plats bredvid mig men i spåret framför befinner det sig en person som jag åker ifatt. Jag byter spår för att komma förbi, men mina skidor vill inte lyda och jag får ett felskär. Försöker kompensera men ramlar. Snabbt upp nu innan det kommer nån och kör på mig! När jag rest mig upp hör jag någon ropar UR SPÅR! Jag kollar över axeln och inser att det är bråttom. Jag hoppar över i ett annat spår och precis då svishar en åkar förbi. Nära nära...
OxbergOm man kollar på banprofilen för Vasaloppet så ser färden till Oxberg väldigt behaglig ut. En enda lång nedförsbacke. Jag kan avslöja att så inte är fallet. Visst, det är mycket nedför men sista kilometrarna består av jobbiga och ganska branta backar. Det är en ganska långt mellan Evertsberg och Oxberg. Jag stannar och dricker lite sportdryck från min medtagna flaska vilket ger energi till de sista kilometrarna. Väl framme stannar jag och vilar ett tag, slänger på ett lager valla till och inser att det inte är så långt kvar. Under tre mil, nu börjar det närma sig.
HökbergVägen hit kommer jag inte ihåg så mycket av, det flöt på ganska bra men var väldigt jobbigt mentalt. Alla tankar är tänkta och det börjar bli ganska långtråkigt att åka skidor.
EldrisEfter Hökberg höjjer jag tempot. Jag hakar på en åkare som har betydligt högre tempo än jag har hållt hittils. Jag följer henne några kilometrar tills vi fastnar bakom ett par långsammare åkare. Det känns riktigt bra att åka lite snabbare, jag kör om folk hela tiden och det gör åkningen mycket roligare. Jag åker om min draghjälp och höjjer tempot lite till. Jag bestämmer mig för att ha bra tempo fram till Eldris som är sista kontrollen. Jag plockar några placeringar och får in tekniken ganska bra. Så dags nu. Jag stannar inte så länge i Eldris, jag dricker min sista mugg blåbärssoppa och säger till mig själv "Passa på att njuta nu Jonas, du kommer fixa Vasaloppet".
Sista nio kilometrarna in mot Mora är givetvis väldigt jobbiga, jag har åkt skidor i över nio timmar. Men det hela vägs upp av en fantastisk känsla av att klara av det här. En backe, annars väldigt lättåkt sista biten in. Jag håller ett ganska bra tempo och forstätter plocka placeringar. När det är 4km kvar händer nåt i leden, stämmningen känns uppsluppen. Ingen har sagt något i spåret på flera mil men nu börjar lite rop höras: Kom igen nu! Inte långt kvar! Även jag försöker hejja på mina skidkamrater.
När det är 1km kvar börjar speakern höras, alla höjjer tempot några snäpp och spurtar in mot mål. Jag svänger över bron och in mot upploppsträckan som man har sett på tv. Vänstersväng. Se ser jag målet, klocktornet och banderollen med texten "I fäders spår för framtida segrar". Det är rätt mycket folk på upploppet så jag kan inte direkt spurta in mål. Istället bestämmer jag mig för att bara njuta och känna av stämningen, publiken och det faktum att jag har klarat av Vasaloppet.
Nu tar inte upplevelsen slut med målgången. Allt är inte frid och fröjd kan man väl säga.
Min högra ljumske gjorde ganska ont de sista 5 milen. När jag tog av mig skidorna och började gå blev det värre, det var riktigt svårt att gå. För att komma till dusch och mat krävdes en promenad på några hundra meter. Men svettiga, tunna kläder och ont överallt var det inte min mest behgaliga promenad direkt. Men när jag fått mat i kroppen så började jag piggna till, dags att hitta till bussen. Jag hittar den efter ytterligare en kilometers promenad. Nu är det några timmar innan bussen går hemmåt, jag småsover lite och köper godis på en närliggande mack. Nu börjar jag märka hur sliten kroppen är. Jag går ut för att kissa i en snödriva. När jag befinner mig ute skakar kroppen något ofantligt mycket. Jag känner inte att jag fryser men händer och armar skakar läskigt mycket.
På vägen hem stannar vi på McDonalds i Borlänge. En kaffe och munk smakar väldigt fint. En läskig sak inträffar, framför mig i kön står en man. Ca 50 år. Tydligt en vasaloppsåkare. När han har beställt och går förbi mig svimmar han och faller rakt fram med huvudet först ner i det hårda golvet. En närvarande läkare tar han om honom och han ser ut att klara sig men det ser väldigt läskigt ut. Själv känner jag mig inte speciellt klar i skallen. Nästan svimfärdig och min ljumske gör riktigt ont, det är svårt att gå.
Hemma vid 4-tiden. Sängen ar aldrig varit så mjuk, varm och skön.
